En hemlös man som sökte akut ekonomisk hjälp från socialtjänsten nekades stöd och hänvisades i stället till en Facebookgrupp för hemlösa. Händelsen väcker frågor om hur kommuner lever upp till sitt yttersta ansvar enligt socialtjänstlagen – och om rättssäkerheten för personer utan fast adress.
I en mejlväxling mellan mannen och en handläggare framgår att mannen uppger att han är bostadslös, saknar pengar och inte har möjlighet att ladda sitt kontantkort. Han skriver att han endast har tillgång till internet via fria wifi-nätverk och därför har begränsade möjligheter att kommunicera.
Han efterfrågar akut ekonomiskt bistånd till mat. Handläggaren svarar att akutpengar kan beviljas för några dagar, cirka 200 kronor, och erbjuder ett matkort laddat med samma belopp – förutsatt att mannen kan hämta det på socialkontoret före klockan 18 samma dag.
Mannen meddelar att han inte har möjlighet att ta sig till kontoret inom den utsatta tiden och frågar om pengarna i stället kan betalas ut via banköverföring. Han skickar in kontoutdrag och uppger att han är bostadslös efter en vräkning och därför inte längre folkbokförd på någon adress.
Handläggaren svarar att befolkningsregistret visar att mannens senaste folkbokföringsadress är i Göteborg och uppmanar honom att vända sig dit. Han informeras också om att några pengar inte kan sättas in på hans bankkonto. I stället hänvisas han till att söka hjälp i den kommun där han befinner sig – samt till Facebookgruppen “Hjälpenhemlös.se”.
I ett senare mejl får mannen beskedet att kommunen inte kan hjälpa honom eftersom han är folkbokförd i Göteborg och eftersom han varken kan ringa eller komma till socialkontoret.
“Vilken kommun som helst ska kunna hjälpa en bostadslös?”
Mannen uppger i mejlväxlingen att han redan fått avslag i Göteborg och att han därför lämnat staden efter att ha blivit hemlös. Han ifrågasätter beskedet och skriver: ”Vilken kommun som helst ska kunna hjälpa en bostadslös person!? Nu hänvisar socialtjänsten till Facebook?”
Enligt socialtjänstlagen har varje kommun ett yttersta ansvar för att personer som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Det gäller särskilt i akuta nödsituationer, exempelvis när en person saknar mat eller tak över huvudet. För mer långsiktigt försörjningsstöd är huvudregeln att den kommun där personen är folkbokförd ansvarar.
Men juridiskt finns ett tydligt ansvar även för vistelsekommunen att pröva och vid behov bevilja akut bistånd, oavsett folkbokföring. Frågan är därför om kommunen i detta fall gjort en tillräcklig individuell prövning av mannens akuta situation – eller om ansvaret i praktiken skjutits över på en annan kommun.
Praktiska hinder – men inget formellt beslut
En annan aspekt som väcker frågor är att mannen aldrig tycks ha fått ett formellt avslagsbeslut som kan överklagas. I stället sker kommunikationen via mejl, där besked ges om att hjälp inte kan beviljas.
Att hänvisa en person i akut ekonomisk nöd till en ideell Facebookgrupp kan också ifrågasättas. Civilsamhället spelar en viktig roll i arbetet mot hemlöshet, men det offentliga har ett lagstadgat ansvar. När socialtjänsten hänvisar till sociala medier riskerar gränsen mellan myndighetsansvar och frivilliginsatser att suddas ut.
Systemfråga snarare än enskilt fall
Fallet illustrerar ett större problem: personer som saknar fast adress, stabil telefonkontakt och möjlighet att snabbt inställa sig på ett socialkontor riskerar att hamna mellan stolarna. Krav på fysisk närvaro samma dag, kombinerat med administrativa hänvisningar mellan kommuner, kan i praktiken göra det svårt att få akut hjälp.
Frågan är om dagens tillämpning av regelverket säkerställer att ingen lämnas utan mat för dagen – eller om systemet förutsätter en stabilitet som hemlösa per definition saknar.
Källa: Mailkontakt